Contact us
Svenskt företag specialiserat på rör, rördelar, ventiler, packningar och flänsar.

Ordlista Stål Svenska

- A -

Anlöpning
Värmebehandling av härdat stål för att göra den bildade martensiten segare och mindre spröd.

AOD (Argon Oxygen Decarburization)
En process för minskning av kolhalten i rostfria stål.
Från ljusbågsugnen överförs det flytande stålet till en reaktor (AOD-konverter), där en blandning
av ädelgasen argon och oxygen (syrgas) blåses in i smältan.

Uddeholms AB utvecklade på 1970-talet tillsammans med det franska företaget Creusot-Loire en
variant av AOD- processen där man i stället för argon använder vattenånga.
Processen, som fick namnet CLU efter begynnelsebokstäverna i de två företagsnamnen,
används fortfarande vid Avesta Sheffields anläggning i Degerfors.

Austenit
Strukturform i stål där elementarcellen i atomgittret är kubiskt ytcentrerad.
Austenit kan lösa upp till 2 procent kol. I låglegerat stål förekommer austenit endast över 723°C.

Automatstål
Stål med sådana egenskaper att spån lätt bryts av när man bearbetar det i t.ex. (automat)svarvar.
Ofta legerat med bly eller svavel.

Avkolning
Innebär att ytskiktet hos ett stål förlorar kol till en oxiderande omgivning. Avkolningen i ytskiktet är diffusionsstyrd.

Avsvavling
Borttagande av svavel eller svavelhaltiga ämnen. Inom metallurgin syftar termen främst på avlägsnandet av svavel ur råjärn (flytande tackjärn). Svavel är i de flesta sammanhang en oönskad beståndsdel i stål.

- B -

Bainit
Strukturform i stål bestående av mycket finlaminär ferrit och cementit.
Bildas genom omvandling av austenit i temperaturområdet mellan perlit- och martensitbildningstemperaturerna.

Balk
Egentligen benämningen på ett bärande element i en konstruktion.
Ofta kallar man en profilstång, som är avsedd att bli ett bärande element, för balk (t.ex. I-, U- och H-balk).

Band
En valsad stålprodukt med rektangulärt tvärsnitt. Ett band kan vara mer än 2 meter brett och är vanligen
mycket långt (flera hundra meter) och levereras då i rullar. I vissa sammanhang (t.ex. i tulltaxan) definieras
dock band som en produkt med en bredd av högst 600 mm.

Bergsmän
Ursprungligen jordägare (bönder) med privilegiet att bryta malm och ur denna framställa järn.

Bessemer
(se också Thomasprocessen). Engelsmannen Henry Bessemer (1813-1898) tog 1855 patent på en process
(Bessemerprocessen) för framställning av flytande stål ur tackjärn.
Detta var den första av de s.k. götstålsprocesserna, vilka kom att revolutionera stålindustrin.
Stål kunde nu masstillverkas och blev åtskilligt billigare.

Bessemerprocessen innebär att luft blåses genom smält tackjärn i en tippbar ugn (konverter) varvid huvuddelen
av kolet i tackjärnet oxideras och lämnar smältan i form av koloxid (tackjärnet färskas till stål).
Det flytande stålet kan därefter gjutas i s.k. götkokiller till göt för att därefter valsas eller smidas till önskad form.

Det var emellertid en svensk, Göran Fredrik Göransson (1819-1900), grundare av Sandvikens Jernverk,
som var den förste som lyckades att praktiskt genomföra bessemerprocessen.
Detta skedde vid Edskens bruk i Gästrikland år 1858. Bessemerprocessen har ersatts av andra processer.
Numera används främst syrgasstålprocesser, som är en utveckling av bessemerprocessen.
Den sista bessemerugnen i Sverige togs ur bruk på 1960-talet.

Betning
Process för borttagande av järnoxid från varmvalsat stål genom behandling med syra, i allmänhet svavelsyra eller saltsyra.

Billets
Gjutna eller valsade (i speciella fall smidda) mellanprodukter (ämnen) av stål med kvadratiskt (eller nästan kvadratiskt) tvärsnitt.
Kvadratens sida är i allmänhet 90-160 mm. Längden är vanligen 5-9 m.
Billets, som ibland kallas fyrkantämnen, är utgångsmaterialet vid valsning av långa produkter (stång, profiler, tråd och rör).
Andra typer av ämnen är slabs och blooms.

Blooms
Gjutna eller valsade (i vissa fall smidda) mellanprodukter av stål (ämnen) med rektangulärt tvärsnitt.
Bredden är dock högst dubbla tjockleken. Blooms kan vara utgångsmaterial vid valsning av både platta och långa produkter.

Brinell
Johan August (1849–1925), metallurg och stålexpert, verksam bl.a. vid Jernkontoret.
Brinell gjorde omfattande undersökningar av stålets kristallina omvandlingar och utarbetade en metod för mätning av
metallers hårdhet (Brinellhårdhet).

Brottgräns
(betecknas Rm), den dragspänning vid vilken ett material brister.
Brottgränsen för stål ligger i allmänhet mellan 200 och 1300 MPa.

Bruk
Ursprungligen industri där man förädlade råvaror, t.ex. malm eller skog.
Många av de svenska järnverken var tidigare delar av bruksrörelser, där man förutom tillverkning av stål och
skogsprodukter också hade elkraftproduktion och bedrev jordbruksrörelse.
Ordet levde länge kvar i många företagsnamn (t.ex. Fagersta Bruks Aktiebolag, AB Garphytte Bruk).
I dag återfinns ordet i företagsnamnen Guldsmedshytte Bruk AB, Surahammars Bruks AB och Skyllbergs Bruks AB.
Det senare företaget bedriver vid sidan av stålförädling bl.a. jord- och skogsbruksrörelse samt kraftproduktion
och kan sägas vara ett bruk i den ursprungliga betydelsen. Ordet kan ibland också stå för den ort, där ett bruk är lokaliserat.

- C -

CECA
Communauté Européenne du Charbon et de l'Acier (uttalas "seka"), i Sverige ofta använd fransk
förkortning för Kol- och stålunionen, den första av de tre gemenskaperna i EG. Se Kol- och stålunionen.

Cementit
Fe3C, en av järnets viktigaste kolföreningar. Ingår som utskiljningar i stål med en kolhalt > 0,05 procent.
Cementit kristalliserar rombiskt.

Chargera
(av franskans charge, last, börda), insätta råvaror i en järn- eller stålugn. Den insatta mängden kallas charge. Ståltillverkning sker satsvis och varje charge utgör en sats.

Corex
Process för tillverkning av flytande råjärn (jfr. masugnsprocessen).
Processen är relativt modern; den första produktionsanläggningen togs i bruk 1989 i Sydafrika.
I Corexprocessen chargeras kol direkt, dvs. det krävs ingen föregående koksning av kolet.

- D -

Desoxidation
Avlägsnandet av syre ur smält metall.

Diffusion
Innebär inom metallurgin att atomer i ett kristallgitter byter plats.
Om främmande atomer finns i gittret, kan dessa också röra sig.
Finns det koncentrationsgradienter, diffunderar atomerna så att en utjämning av gradienten sker.

Direktreduktionsprocess
Synonymt med järnsvampsprocess.

Dislokation
Kan i sin enklaste form liknas vid ett extra atomplan, som avslutas mitt inne i kristallgittret.
Dislokationen kan flyttas, om kristallen utsätts för spänning eller deformation.

Dragen tråd
Valstråd som dragits i dragmaskin (se dragning).
Varmvalsning av tråd kan ske ned till ca 5 mm diameter. För klenare dimensioner måste tråden kalldras.
Dragen tråd har oftast ett cirkulärt tvärsnitt och kan ges mycket små dimensioner (ned till 0,01 mm tjocklek).

Draghållfasthet
Materialegenskap som anger förmågan att motstå dragpåkänning.
Resultatet av ett draghållfasthetsprov redovisas som sträckgräns, brottgräns, förlängning och kontraktion.

Dragning
Metod för ändring av dimensioner och egenskaper hos stång, tråd och rör.
Materialet dras genom ett hål i en skiva av mycket hårt material (hårdmetall eller diamant).
Processen sker vid rumstemperatur (kalldragning) och kan sägas motsvara den kallvalsning man ofta
utför på platta produkter (plåt och band).

- E -

Elasticitetsmodul (E)
Mått på ett materials förmåga att fjädra.

Elastisk deformation har förekommit när ett material utsatts för belastning, som efter avlastning inte har
givit någon kvarvarande deformation.

Elektrod
Allmänt en stång, tråd, platta e.dyl. i en apparat, från vilken elektrisk ström leds till eller från apparaten.
I ljusbågsugnar smälts skrot av värmen i den ljusbåge som bildas mellan ugnens grafitelektroder och skrotet.

Elektroplåt
Stålplåt, oftast kisellegerad, med särskilda elektromagnetiska egenskaper.
Elektroplåt används i motorer, generatorer och transformatorer.

Elektrostål
Stål som framställts genom smältning av (huvudsakligen) skrot i elektrisk ugn, vanligtvis ljusbågsugn.

- F -

Ferrit
Strukturform i stål där elementarcellen i atomgittret är kubiskt rymdcentrerad. Kol är olösligt i ferrit.

Fjäderstål
Stål med god utmattningshållfasthet i samband med upprepad elastisk deformation.
Vanliga legeringsämnen är kisel, mangan, krom och vanadin.

Formbarhet
Förmågan att tåla plastisk deformation utan att brista. Ibland avses också förmågan att lätt deformeras, dvs.
deformeras med liten energiförbrukning.

Färskning
Borttagandet av kol ur råjärn, dvs. att göra järnet smidbart. Detta sker numera vanligtvis i syrgaskonvertrar.

Förlängning
Den längdökning som kvarstår efter avlastning vid ett dragprov.
Förlängningen anges i procent av en given del av provet. Betecknas A.

- G -

Gjutgods
Föremål av metall som givits sin form, ofta mer eller mindre komplicerad, genom gjutning i gjutform.

Gjutjärn
En järn-kol-legering med hög kolhalt, vanligen 3,5–4,5 procent.
En sådan legering är inte smidbar och kan således inte formas genom valsning eller smidning.
I stället ges materialet sin form vid stelnandet i gjutformen.

Gjutlåda
Behållare eller kar från vilket det flytande stålet genom ett rör rinner ner i stränggjutningsmaskinens kokill.

Gjutning
Införandet av smält metall i en gjutform, där det sedan får stelna.
Allt stål måste gjutas innan det kan vidarebearbetas mekaniskt.
Numera gjuts det mesta av stålet i stränggjutningsmaskiner (i Sverige närmare 90 procent) till ämnen
medan den klassiska götgjutningen förlorat i betydelse och huvudsakligen används för stål som inte
lämpar sig för stränggjutning.

Både ämnen och göt har en enkel geometrisk form med oftast kvadratiskt eller rektangulärt (för vissa ändamål runt) tvärsnitt, dvs. former som är lämpliga för vidare bearbetning genom valsning eller smidning. Mindre än en halv procent av det svenska stålet gjuts i gjutformar med mer komplicerad form till s.k. stålgjutgods.

Glödgning
Upphettning av stål som görs med många olika syften, t.ex. för att göra stålet mjukt före valsning,
att eliminera spänningar i materialet, att modifiera kristallstrukturen, att förändra fysiska eller elektriska egenskaper.

Göt
En mellanprodukt vid ståltillverkning. Det flytande stålet från stålugnarna gjuts i kokiller, ett slags enkla gjutformar,
och stelnar där till göt. Göten valsas därefter till ämnen innan de vidarebearbetas till handelsfärdigt stål (se gjutning).

Göt har de senaste decennierna blivit en alltmer ovanlig mellanprodukt. Genom att tekniken för stränggjutning utvecklats har alltfler ståltillverkare fått möjlighet att direktgjuta stålet till ämnen i stränggjutningsmaskiner. Materialutbytet från flytande stål till färdiga ämnen blir härigenom betydligt högre (ca 15 procent) än vid götgjutning. Alla stålsorter lämpar sig dock inte för stränggjutning.

- H -

Handelsfärdigt stål
Stål som är "färdigt för handel", dvs. som fått en form som är ändamålsenlig för stålindustrins kunder. Exempel på handelsfärdigt stål är plåt, band, stång, profiler, tråd och rör.

Handelsfärdigt stål får inte förväxlas med "handelsstål", en benämning som syftar på stålets kemiska sammansättning och inte dess form/bearbetningsgrad.

Handelsstål
I stort sett detsamma som "olegerat stål". Motsatsen är specialstål, som således definieras som legerat stål.
Benämningarna torde ha sitt ursprung i det förhållandet att huvuddelen av det legerade stålet tidigare tillverkades
för speciella ändamål och levererades direkt till kund medan en stor del av handelsstålet, det olegerade stålet,
såldes via handeln (grossister). Observera att stål i sig självt är en legering.
Benämningen "olegerat stål" används för att beteckna stål med särskilt låga legeringshalter.

Hytta
Masugnsanläggning, dvs. masugn med tillhörande utrustning såsom för värmning av blästerluften.

Hållfasthet
Egenskapen hos ett material att motstå olika slag av mekanisk påverkan.
Oftast avses materialets draghållfasthet (mätt som sträckgräns).

Hårdhet
Egenskapen hos ett material att motstå plastisk deformation när en hård kropp trycks mot ytan.
Tre provmetoder används allmänt: Brinellmetoden (måttenhet HB), Vickersmetoden (HV) och Rockwellmetoden (HR).

Härdbarhet
Egenskap hos stål, anger hur ett stål reagerar vid martensithärdning.
Ju högre härdbarhet, desto grövre dimension av stålet kan genomhärdas.
Härdbarheten beror främst på den kemiska sammansättningen.

Härdning
Process med vilken man gör ett material hårdare och höjer dess sträckgräns.

Härdningsmekanismer omfattar fyra principiella sätt att höja hårdheten och sträckgränsen
hos stål genom att försvåra dislokationernas rörelser i kristallgittret.
Härdningsmekanismerna förklarar många operationer som påverkar stålets egenskaper.

Höghållfast
Ett stål där draghållfastheten, mätt som sträckgränsen, överstiger ett visst givet värde.
Som exempel kan nämnas att vid tulldeklarering har t.o.m. 1995 tunnplåt med en sträckgräns om
mer än 275 MPa betraktats som höghållfast.
I många fall kräver man dock betydligt högre sträckgränser för att ett stål skall betecknas som höghållfast.

- I -

Induktionsugn
Ugn för smältning av (huvudsakligen) skrot, där värmen åstadkoms genom elektrisk induktion.

- J -

Järn
1) det kemiska grundämnet Fe med atomnummer 26 och atomvikten 55,85.
Järn är huvudbeståndsdelen i stål,

2) benämning på järn-kol-legeringar med så hög kolhalt (i allmänhet 3,5-4,5 procent)
att de inte är smidbara (t ex gjutjärn, segjärn, råjärn, tackjärn).

I äldre tider kallade man även smidbara järn-kol-legeringar (kolhalten mindre än 2 procent) för järn.
En smidbar järn-kol-legering är idag definitionsmässigt stål.
(Mer om järn finns att läsa i en artikel av Erik von Wachenfeldt.)

Järnmalm
Mineral med tillräckligt hög halt av järn för att vara ekonomiskt brytvärd.
De viktigaste järnmineralen är oxider; magnetit eller svartmalm (Fe3O4) och hematit eller blodstensmalm (Fe2O3).

Järnsvamp
Porös produkt i oregelbundna stycken framställd genom reduktion av järnmalm vid så låg temperatur (800-900°C)
att järnet inte smälter (direktreduktion).
Benämningen svamp syftar på den mängd av små porer som bildas när syret tas bort ur malmen.
Utseendemässigt kan järnsvamp påminna om tvättsvamp.
Järnsvamp består nästan uteslutande av rent järn, men kan även innehålla små mängder av järnoxid och gångart.
Används ibland som substitut till skrot och för framställning av järnpulver.

Järnverk
Anläggning där man tillverkar stål (fram t.o.m. handelsfärdigt stål).
Benämningen har gamla anor och härrör från den tid då man inte gjorde den nuvarande åtskillnaden mellan järn och stål.
Ordet kan anses missvisande eftersom det idag, bortsett från järngjuterierna, knappast finns några anläggningar
där man endast producerar järn.
En riktigare benämning vore således stålverk, men detta ord syftar sedan länge på de delar av ett järnverk,
där stålugnarna finns.
Vi får finna oss i att en industrigren med mycket gamla anor, men som moderniseras och utvecklas i rask takt,
behåller en del uttryck som fått stark hävd. Observera att ett järnverk aldrig kallas fabrik.

- K -

Kaldo
En syrgasprocess för färskning av tackjärn till stål som numera kommit ur bruk.
Kaldoprocessen påminner i många avseenden om LD-processen men skiljer sig från denna framför allt
genom att reaktorn (ugnskroppen) roterade under färskningen.
Processen utvecklades på 1950-talet av Bo Kalling vid Domnarvets Järnverk.

Kallbearbetning
Plastisk bearbetning av stål vid rumstemperatur. Platta produkter kallvalsas, långa produkter kalldras.

Kokill
Gjutform i vilken det flytande stålet hälls för att stelna.
Vid stränggjutning utgörs kokillen av vattenkyld koppar, vid götgjutning av gjutjärn.

Koks
Stenkol som torrdestillerats. Koks används inom stålindustrin som reduktionsmedel,
framför allt i masugnar (för omvandlingen av järnoxider till järn).

Koksverk
Anläggning för omvandling av stenkol till koks genom torrdestillation (uppvärmning utan lufttillförsel).

Kol
Grundämnet C, nr 6 i det periodiska systemet och med atomvikten 12,01.
Kol är det vanligaste legeringsämnet i stål och har grundläggande betydelse för stålets egenskaper.
Kol är också benämningen på i naturen förekommande eller av människan framställda koncentrat (t.ex. stenkol, träkol).

Kol- och stålunionen (EKSG; Europeiska Kol- och StålGemenskapen), den första av de tre gemenskaper
som tillsammans bildar EG, de Europeiska Gemenskaperna.
EG är i sin tur en av de tre "pelare" – och den i särklass viktigaste – som bildar EU, den Europeiska Unionen.
Inom stålindustrin används vanligen den franska förkortningen för Kol- och stålunionen,
CECA (Communauté Européenne du Charbon et de l'Acier), helt enkelt därför att förkortningen är lättuttalad.

CECA regleras av det s k Parisfördraget från 1951.
Syftet med detta var i första hand att bevara freden i Europa genom sammanlänkning och kontroll av de industrier,
som svarar för väsentliga delar av råvaruförsörjningen till krigsindustrin.
Fördraget gällde till år 2002, då gemenskapen upphörde.

CECA skiljer sig i flera väsentliga avseenden från de två andra gemenskaperna,
EEC och EURATOM, bl a genom förekomsten av speciella pris- och marknadsregler för stålproducenterna.
EG-kommissionen har en långtgående beslutanderätt över de enskilda stålföretagen.

Kolstål
I stort sett detsamma som handelsstål eller olegerat stål. Kol är det vanligaste legeringsämnet i stål,
ja det är så vanligt, att man inte räknar det till de "riktiga" legeringsämnena.
Det är antagligen därför kolstål blivit synonymt med olegerat stål

Konstruktionsstål
Stål avsett för konstruktioner som svetsas, t.ex. master, lyftkranar och tankar.
De viktigaste egenskaperna är hållfasthet och svetsbarhet.

Kontinuerlig gjutning
"oavbruten" gjutning, dvs. gjutning i en sträng eller ett band som rör sig från kokillen och förlängs samtidigt
som flytande stål hela tiden fylls på i övre delen av kokillen. Stränggjutning är en kontinuerlig gjutprocess för framställning av ämnen.

Kontraktion
Den procentuella minskningen av tvärsnittsarean vid brottstället på en provstav. Betecknas Z.

Konverter
Reaktor eller "behållare" för konvertering (omvandling) av smält metall till en önskad kemisk sammansättning
(som dock normalt inte är den slutliga sammansättningen). Exempel: Syrgaskonverter, AOD-konverter.

Korrosion
Angrepp på ett material genom kemisk, oftast elektrokemisk, reaktion med omgivande medium.
Korrosion hos stål kallas vanligen rostning.

Korrosionshärdighet
Förmågan att motstå korrosion.

Kristallgitter
Regelbundet uppbyggt, tredimensionellt system av atomer som bildar kristallkorn.

Kullagerstål
Låglegerat stål med ca 1 procent kol och ofta 1,5 procent krom, i första hand avsett för tillverkning
av rullningslager. Stålet är också mycket lämpligt som ett enklare verktygsstål, t.ex. för träbearbetning,
och är lätt att både bearbeta och härda.

Kulsinter
Det korrekta, men numera sällan använda svenska ordet för "pellets".

- L-

Lancashiresmide
Äldre metod för framställning av välljärn. Metoden infördes på 1830-talet till Sverige från England och var den
helt dominerande välljärnsmetoden under andra hälften av 1800-talet.
Metoden bidrog till att valsning i större utsträckning kunde användas för järnets utformning.

LD-konverter
En reaktor eller behållare i vilken råjärn (flytande tackjärn) färskas till stål genom blåsning med syrgas.
Värmen som därvid utvecklas nyttjas för smältning av skrot. LD-konvertern är den första egentliga syrgasstålprocessen.
LD anses stå för Linz (österrikisk stålort) och Durrer (schweizisk stålforskare).
Ofta härleds dock D till Donawitz, en annan österrikisk ort med stålindustri.

Legerat stål
Stål med fastställda minimigränser för legeringsämnen. Nedan visas minimigränserna, uttryckta i viktprocent,
för några vanliga ämnen. För att betecknas som legerat måste ett stål innehålla minst ett av de angivna ämnena.
Det bör observeras att halten av det viktiga legeringsämnet kol inte är avgörande för om stålet betecknas
som legerat eller olegerat.

Mangan 1,65
Kisel 0,6
Krom, nickel, kobolt, aluminium och volfram 0,3
Vanadin 0,1
Molybden 0,08
Bor 0,0008

Legering
Blandning med metalliska egenskaper av två eller flera grundämnen av vilka minst ett är en metall.
Stål är den vanligast förekommande legeringen och har järn som huvudkomponent.

Legeringsämne
Grundämne, ofta en metall, som tillsätts en annan metall för att åstadkomma speciella egenskaper.
Kol är ett exempel på ett icke metalliskt grundämne som förekommer i nästan alla typer av stål.

Ljusbågsugn
Ugn för smältning av (huvudsakligen) skrot där värmen åstadkoms genom de ljusbågar som bildas mellan kolelektroder och stålskrotet/stålbadet. I Sverige produceras ca 40 procent av allt stål i ljusbågsugnar.

- M -

Makroslagg
Icke metalliska inneslutningar i stål som kan upptäckas visuellt eller med hjälp av ultraljud.

Malm
Mineral med tillräckligt hög metallhalt för att vara ekonomiskt brytvärd.

Martensit
Strukturform i stål, kännetecknas av stor hårdhet.
Martensit uppstår vid snabb kylning från temperaturer där stålets struktur huvudsakligen består av austenit.
Martensiten kan genom anlöpning göras segare.

Martinprocessen
(uttalas martäng), äldre metod för tillverkning av stål ur tackjärn och/eller skrot i gas- eller oljeeldade f
lamugnar, s.k. martinugnar. Den sista martinugnen i Sverige togs ur bruk 1981.

Masugn
Kontinuerligt arbetande schaktugn för reduktion av järnmalm till råjärn/tackjärn.
En modern masugn har en diameter på 12-15 m, en höjd på 20-30 m och en volym på 2000-5000 kubikmeter.
I Sverige finns masugnar numera endast vid SSABs anläggningar i Luleå och Oxelösund.

Metall
Grundämne med god ledningsförmåga för värme och elektricitet, glänsande yta och mekaniskt formbart.
Metallerna bildar i allmänhet kristaller där atomerna är ordnade i ett gitter.
Numera kan man dock framställa amorfa metaller, dvs. metaller med icke-kristallinisk struktur.
Inte sällan använder man ordet metall också för att beteckna legeringar.

Mikroslagg
Icke metalliska inneslutningar i stål. t.ex. mangansulfid, aluminiumoxid och kalciumaluminater.
Kräver mikroskop för att studeras.

Mjukglödgning
Se glödgning.

- N -

Normalisering
Värmebehandling som omfattar uppvärmning till austenit och svalning, ofta i luft.
Normalisering ger en finkornigare struktur och ofta förbättrad seghet.

- O -

Olegerat stål
Stål med relativt låga halter av legeringsämnen (se legerat stål).
Termen olegerat stål är i stort sett synonym med begreppen handelsstål och kolstål.

Osmundsjärn
Klumpar av smidbart järn (med dagens terminologi stål) på ca 300 gram.
Osmundsjärn (osmundar) var den äldsta svenska järnhanteringens huvudprodukt och hade
stor betydelse som exportvara. Vid 1600-talets början utträngdes osmundsjärnet av stångjärn.

- PQ -

Pellets
Järnmalmspellets, små runda kulor (10–15 mm) bestående av finmald järnmalm som rullats ihop med bindemedel.
Pellets är detsamma som kulsinter.

Perlit
Strukturform i stål som består av en blandning av ferrit och cementit ordnade i tunna skivor som ett laminat.
Perlit bildas genom omvandling av austenit vid temperaturer på ca 550–650°C.
Perlit har en kolhalt på ca 0,8 procent.

Plastisk deformation
Uppstår när ett material utsatts för så stor belastning, att det efter avlastning har en bestående deformation.

Plåt
Valsad platt produkt med rektangulärt tvärsnitt och med en bredd av minst 600 mm.
Plåt kan vara enbart varmvalsad eller kallvalsad efter föregående varmvalsning.
Plåt av olegerat stål kan vara överdragen (belagd) med ett skikt av annan metall, t.ex. zink, eller av oorganiskt material,
t.ex. lack eller plast. Plåt levereras som formatplåt (dvs. i "ark") eller i rullar.

Profilstång
Eller enbart "profil", stång med ett tvärsnitt som inte är en cirkel, cirkelsegment, oval, rektangel eller annan
konvex månghörning. Tvärsnitten har i allmänhet den ungefärliga formen av ett H, I, L, T eller U och kallas
därför ofta I-stång (I-balk), U- stång (U-balk) osv.

Puddling
Äldre metod för framställning av stål (välljärn, smidbart järn) ur tackjärn.
Processen utvecklades vid slutet av 1700-talet och innebar bl.a. att man använde stenkol i stället för träkol vid färskningen.

- R -

Raffinering
Rening av ett råmaterial. Inom stålindustrin raffineras järnet/stålet i alla processer där materialet är flytande.

Reduktion
Kemisk förändring av en substans som resulterar i att antalet elektroner i en atom eller molekyl ökar.
Reduktion av ett ämne innebär att ett annat oxideras (redoxreaktion).
I järnets metallurgi får järnmalmens omvandling till järn tillsammans med kol i masugnen betraktas som
den viktigaste redoxreaktionen. I detta sammanhang är reduktion alltså detsamma som borttagande av syre.

Rostfritt stål
Stål med minst 12 procent krom och högst 1,2 procent kol.
Ofta är rostfria stål också legerade med andra metaller, t.ex. nickel och molybden.

Råjärn
Flytande tackjärn, vanligen i masugn framställt järn med hög kolhalt (ca 4,5 procent).
Råjärn färskas normalt till stål i syrgaskonverter.

Råstål
I statistiska sammanhang definieras råstål som stål i dess första stelnade form, dvs. göt och ämnen
(även flytande stål för gjutgods räknas som råstål). För metallurgen betyder termen råstål ofta flytande stål,
som ännu inte legerats och slutraffinerats.

Rör
Stålrör, en ihålig stålprofil. Tvärsnittet är vanligen runt, kvadratiskt eller rektangulärt.
Rör kan vara antingen sömlösa, dvs. de har tillverkats av ett massivt stycke genom
hålning, eller svetsade (spiral- eller längssvetsade).
I det senare fallet är utgångsmaterialet för rörtillverkningen band eller plåt.
(Rör kan också vara nitade, dock mindre vanligt inom stålindustrin).
Svetsning av rör betraktas ofta som en process tillhörande verkstadsindustrin och alltså inte stålindustrin.

- S -

Schaktugn
Ugn med högt oftast cylindriskt ugnsrum där material fylls på uppifrån.
En schaktugn fungerar vanligen som en motströmsreaktor; material strömmar nedåt och möter gas,
som strömmar uppåt. Masugnen är en schaktugn.

Seghet
Materialegenskap, anger förmågan att inte brista vid deformation. Se även slagseghet.

Seghärdning
Martensithärdning med efterföljande anlöpning till ca 500°C. Därvid får man ett segt men inte så hårt stål.

Seghärdningsstål
Låglegerade stål med ca 0,35 procent kol, som efter seghärdning ger ett segt och slitstarkt stål.

Sinter
Järnmalmssinter, genom upphettning tillsammans med koksstybb och vatten i luftöverskott
sammansintrad järnmalmsslig i styckeform. Den pulverformiga sligen kan inte användas direkt i masugnen,
eftersom den skulle förhindra den nödvändiga gastransporten upp genom ugnen.
Om sligen först sintras ihop till lagom stora klumpar (agglomereras) sker gastransporten utan problem.

Sinterverk
Anläggning där man tillverkar sinter. Numera sker sintring vanligen i en kontinuerlig process, s.k. bandsintring.
Tillverkning av pellets (kulor) är också en form av sintring.

Skrot
Skrot är, och har länge varit, en värdefull råvara för stålindustrin.
Stål är alltså ett material som återanvänds, recirkuleras, i mycket hög grad.
Inom stålindustrin skiljer man mellan tre typer av skrot beroende på hur det uppstått:

1) Cirkulationsskrot, som uppstår ("faller") vid stålindustrins egen bearbetning (t.ex. änd- och kantklipp) av stålet,

2) Verkstadsskrot, som uppstår när stålindustrins kunder bearbetar stålet och

3) Uppsamlingsskrot, som tillvaratas när stålinnehållande föremål (t.ex. bilar, fartyg, maskiner och verktyg av olika slag) varaktigt tagits ur bruk.

Skänk
Behållare (som en stor gryta) för transport av flytande stål.

Skänkugn
Ugn i första hand för temperaturjustering eller varmhållning.
Här sker också ofta slutlig finjustering av stålets sammansättning. Från skänkugnen går stålet till gjutning.

Skärbarhet
Materialegenskap, anger hur ett material beter sig vid skärande bearbetning, t.ex. svarvning.
Ofta mäter man skärverktygets livslängd.

Slabs
Gjutna eller valsade ämnen med rektangulärt tvärsnitt (bredden minst 2 ggr tjockleken).
Slabs är utgångsmaterialet vid tillverkning av platta produkter (plåt och band).

Slagg
Biprodukt vid järn- och ståltillverkning (masugnsslagg, stålugnsslagg).
För att binda föroreningar tillsätter man slaggbildare i smältan.
Slagg betraktas tidigare ofta som en värdelös produkt, men slagg som uppkommer vid järn- och
ståltillverkning har flera användningsområden, t.ex. som vägmaterial och som råvara vid cementtillverkning.

Slagseghet
Materialegenskap, anger förmågan att inte brista vid ett kraftigt slag.
Slagsegheten mäts genom att uppmäta den energi som åtgår för att slå av ett speciellt utformat prov
och betecknas KV eller KU.

Slig
Finkornig anrikad malm, kan liknas vid pulver.

Smedja
Anläggning där man genom smidning bearbetar stål.

Smide
Produkt man får genom smidning. Smide kan även beteckna själva smidningsprocessen.

Smidning
Att genom slag eller tryck plastiskt bearbeta ett material.
Plastisk bearbetning av stål innebär både en formförändring och en förändring av stålets inre struktur.
Valsning kan sägas vara en kontinuerlig smidning genom tryck.

Smältreduktion
Reduktion vid hög temperatur där materialet samtidigt smälter och reduceras.

Snabbstål
Stål för skärande bearbetning vid höga hastigheter då stor friktionsvärme utvecklas.
Snabbstål behåller sin hårdhet upp till 600°C utan att hårdheten minskar nämnvärt.
Vanligen legerat med krom, molybden, volfram och vanadin.

Specialstål
I stort sett detsamma som legerat stål. Motsatsen är handelsstål (olegerat stål, kolstål).

Stick
Valsnings/smidningsterm, stålets passage genom valsar (smidesverktyg).

Struktur
Anger kristallens uppbyggnad, form och fördelning i t.ex. stål.

Sträckgräns
Den spänning vid vilken plastisk deformation inträder. Betecknas Re eller Rp.

Stränggjutning
Kontinuerlig gjutning av stål i en lång sträng för kapning till ämnen (se gjutning).

Stål
Smidbar legering med järn som basmetall, dvs. järn dominerar viktmässigt över varje annat legeringsämne.
För att vara smidbart får stål inte innehålla mer än ca 2 procent kol.
Normalt är dock kolhalten i stål betydligt lägre (med kolrikt stål avser man t.ex. stål med en kolhalt >0,6 procent).
Om kolhalten är så hög att legeringen inte är smidbar kallar man materialet för järn (ex. tackjärn, gjutjärn).
Kol är ett så vanligt legeringsämne att man tidigare definierade stål som en järn-kol-legering.

Stålindustri
Industri för tillverkning och/eller bearbetning av stål fram t.o.m. det stadium som benämns handelsfärdigt stål.

Stålsort
Beteckning syftande på stålets kemiska och fysiska egenskaper och alltså inte på dess formgivning.
Ibland betecknar ordet en grupp av stål, t.ex. rostfria stål, snabbstål, verktygsstål men i detta fall får benämningen
ståltyp anses vara lämpligare.

Stålverk
Egentligen den del av en stålindustrianläggning där stålugnarna finns, alltså en del av det som (märkligt nog) kallas järnverk.
Stålverk används dock ibland synonymt med järnverk.

Stång
Valsad produkt (som efter valsningen också kan vara kalldragen) med massivt tvärsnitt i form av cirkel,
cirkelsegment, oval, rektangel eller annan konvex månghörning.

Svetsbarhet
Materialegenskap, anger hur lätt det är att svetsa stålet utan att materialfel uppstår i eller i anslutning till svetsen.
Svetsbarhet kan sägas vara motsatsen till härdbarhet och påverkas främst av stålets analys, särskilt kolhalten (som bör vara låg).

Syrgaskonverter
Reaktor i vilken råjärn (flytande tackjärn) omvandlas (konverteras) till stål genom blåsning med syrgas.
Det finns olika typer av syrgaskonvertrar. Den numera vanligaste är LD-konvertern och dess olika varianter.

Sätthärdning
En metod att härda ett relativt lågkolhaltigt, låglegerat stål genom att först uppkola ytan.
Efter sätthärdningen har man fått en produkt med mycket hård yta och en seg kärna.

- T -

Tackjärn
Vanligen i masugn framställt järn med hög kolhalt (ca 4,5 procent).
Förr göts järnet vanligen i tackor (därav namnet). Numera transporteras järnet från masugnen
mestadels i flytande form direkt till stålugnar och kallas då råjärn, detta för att understryka att det inte
rör sig om järn i form av tackor.

Tappning
Detsamma som tömning, av t.ex. en stålugn i en skänk.

Thomasprocessen
En variant av bessemerprocessen som tillät användningen av tackjärn med upp till 2,5 procent fosfor
(fosfor är ett "gift" i stålsammanhang). Fosforn övergick i slaggen, som på grund av sina höga fosforhalter
kunde användas som gödningsmedel (thomasfosfat).
Thomasprocessen var i bruk i Sverige till i början av 1970-talet.

Torped
Behållare med ett torpedliknande utseende för transport av råjärn (flytande tackjärn) från masugn till stålverk.

Tråd
Normalt detsamma som dragen tråd. Ofta kallas dock (något oegentligt) också valstråd för tråd.
Valstråd är en enbart varmvalsad produkt, som inte genomgått dragning.

Tysksmide
En före lancashiresmidet förhärskande metod för framställning av välljärn.

Töjning
Längdökning under last, dvs. elastisk + plastisk längdökning. Betecknas e.

- U -

Uppkolning
Innebär att ytskiktet hos ett stål tar upp kol från en omgivande gas med högre kolaktivitet än stålet.
Uppkolningen i ytskiktet är diffusionsstyrd.

Utmattning
Ett fenomen som uppstår i metaller vid upprepad belastning och som medför att brott kan uppstå
vid spänningar, som ligger väsentligt under den statiska brottgränsen.

Utmattningshållfasthet
Materialegenskap, anger förmågan att inte brista vid ett stort antal spänningsväxlingar.
Stål är i detta avseende en unik legering, som visar en utmattningsgräns, dvs. en högsta spänning
vid vilken brott ej inträffar, trots ett stort antal ( >1.000.000) lastväxlingar.

- V -

Vallonsmide
Äldre metod för framställning av välljärn, införd av invandrande valloner under 1600-talet.
Vallonsmidet användes framför allt av upplandsbruken med dannemoramalm som utgångsmaterial.

Valsning
Plastisk bearbetning av stål genom passage genom valsar, varvid tjockleken på materialet (och ibland även bredden)
minskar samtidigt som stålets inre struktur förändras.
Den produkt man erhåller har alltid samma tvärsnitt utefter hela sin längd.

Det finns två huvudtyper av valsar: släta för valsning av platta produkter (plåt och band) samt spårade
(kalibrerade) för valsning av långa produkter. I de senare finns ett antal spår uppsvarvade som alltefter
spårens form och djup ger olika öppningar i valsarna. Vid passagen genom dessa öppningar ges materialet
successivt den önskade formen.
Varmvalsning sker vid temperaturer då stålet är mjukt (800-1250°C), kallvalsning vid rumstemperatur.

Valstråd
Varmvalsad produkt med massivt tvärsnitt. Tvärsnittet har vanligen formen av cirkel. Valstråd levereras i
"oregelbundet upprullade" ringar. Valstråd kan ha en diameter från 5 till 30 mm. Valstråd kallbearbetas
ofta genom "dragning" och kallas då kort och gott "tråd" (eller - för tydlighets skull - "dragen tråd").

Valsverk
Maskin eller anläggning för valsning av stål.

Varmbearbetning
Plastisk bearbetning av stål, vanligen genom valsning eller smidning, vid temperaturer som innebär att stålet
är mjukt (800-1250°C, beroende bl.a. på ståltyp).

Verktygsstål
Stål avsett för tillverkning av verktyg för t.ex. skärande bearbetning (som filar och svarvstål) eller
formande bearbetning (som pressverktyg och valsar). Vanliga krav på verktygsstål är hårdhet,
slitstyrka, seghet och eggskärpa.

Välljärn
Smidbart järn, dvs. med modern terminologi stål, som framställdes i härdar genom färskning av tackjärn
med blästerluft vid hög temperatur. Det fanns flera olika välljärnsmetoder, dock i princip med likartade förfaranden;
vallon-, tysk-, lancashiresmide m.fl.

- XYZÅÄÖ -

Ämnen
Halvfabrikat av stål som framställs antingen direkt genom stränggjutning eller genom valsning/smidning av göt.
Ämnen vidarebearbetas genom valsning eller smidning till handelsfärdigt stål.
Beroende på i första hand tvärsnittets form uppdelas ämnen i slabs, billets och blooms.

Järn & stål kan anpassas för olika användningsändamål dels genom att man legerar materialet med andra
ämnen och dels genom att man värmebehandlar det på olika sätt.
Kemsikt rent järn (kemiskt tecken Fe) förekommer, som vi tidigare erfarit, praktiskt taget inte i naturen,
och dylikt framställes inte heller för tekniskt bruk.
Rent järn är nämligen för kostsamt att tillverka och besitter inte tillräckliga goda fysikaliska egenskaper.
Oberoende av framställningssättet innehåller järn och stål såsom vi möter det i det praktiska livet alltid större
eller mindre mängder kol, kisel, mangan, fosfor och svavel.
Dessa mängder kan vara ytterligt små och mätes ofta i hundradels eller tusendels procent,
men har trots detta ett avgörande inflytande på materialets karaktär.

**Kol **(kemiskt tecken C) bestämmer i särskilt hög grad järnets och stålets egenskaper. det kan,
såsom vi redan lärt, förekomma dels fritt som grafit (i tackjärn) och dels kemiskt bundet vid järn till
järnkarbid eller cementit (kemisk formel Fe3C).

Däremot förekommer det i vanliga fall inte upplöst i det fasta järnet. Cementiten är mycket hård och spröd,
och järnets hårdhet och hållfasthet ökas därför med stigande kolhalt, under det att segheten minskar.
Kolet finns i smidbart järn och stål i halter från några hundradels upp till ca. 2 procent och i tackjärn i
halter om ca. 2 upp till 5 procent.

Kisel (kemiskt tecken Si) ingår inte i någon kemisk förening med järnet utan finns blot löst i detta.
Kisel verkar höjande på hållfastheten. Halten av kisel är i tackjärn upp till ett par procent, i smidbart järn och
stål från några tusendels upp till ca. 0,30 procent.
Kisel tillsätts ibland i större mängder såsom legeringsämne. Kisel höjer stålets härdningstemperatur.

Mangan (kemiskt tecken Mn) bildar inte heller någon kemisk förening med järnet utan förekommer endast upplöst i detta.
Det medför en höjning av hållfastheten och i viss mån även segheten.
Manganhalten kan i tackjärn uppgå till ett par procent; i smidbart järn och stål i regel 0,15-0,70 procent.
I vissa fall tillsätts ytterligare mängder, då stålet betraktas som legerat. mangan sänker stålets härdningstemperatur.

Fosfor (kemiskt tecken P) är i normala fall en inte önskvärd inblandning i järn och stål,
då detta ämne i halter över det normala medför sprödhet, ”kallbräcka”.
Fosforhalten hålls därför i regel nere så långt som möjligt, dvs. under ca. 0,06 procent.
I vissa tackjärnssorter kan den uppgå till ca. 2 procent och för speciella ändamål legeras även stål i
ett fåtal fall med högst en halv procent fosfor.

Svavel (kemiskt tecken S) utgör även normalt en skadlig beståndsdel i järn och stål när det
förorsakar sprödhet vid högre temperatur, ”rödbräcka.
Svavelhalten försöker man i regel hålla under ca. 0,06 procent, och endast i specialfall tillsätts
ytterligare upp till några tiondels procent svavel.

Ovan uppräknade ämnen ingår som sagt i allt järn och stål – de är så att säga medfödda.
Då stål förutom kol innehåller endast ovan angivna normala halter av kisel, mangan,
fosfor och svavel kallas det kolstål till skillnad från de stål, som givits extra tillsatser av dessa eller vissa
andra främmande ämnen och därför benämns legerade stål eller specialstål.
De övriga ämnen, vilka stål ofta legeras med för att få vissa önskvärda egenskaper,
är bl.a. krom, nickel, volfram, vanadin, molybden och kobolt.

Allteftersom stålet legerats med ett eller flera av nedanstående ämnen kallas det manganstål, kromnickelstål,
kromvolframvanadinstål etc. Förutom den inverkan på stål, som ovan antyder på för de olika legeringsämnerna,
kan dessa även på andra sätt påverka stålets egenskaper, särskilt vid dess värmebehandling.

Krom (kemiskt tecken Cr) ingår dels i lösning i järnet och dels förenar det sig med kol till kromkarbid.
Krom ökar såväl hårdhet och hållfasthet som seghet.
Vidare ökar krom stålets genomhärdningsförmåga och gör, vid högre halter inom vissa gränser,
stålets lufthärdande. Krom verkar också höjande på stålets härdningstemperatur.
I så kallat rostfritt stål ingår krom som det huvudsakliga legeringsämnet.

Nickel (kemiskt tecken Ni) går helt i lösning med järnet. det ökar hållfastheten utan att segheten
minskar i motsvarande grad. Nickel sänker härdningstemperaturen hos stål.
Nickel intensifierar vekan i ett stål av vissa andra legeringsämnen, särskilt krom, och dessa båda
element kompletterar varandra på ett sätt, som gör stålet särskilt lämpat för konstruktionsändamål och till vissa verktyg.
Så befrämjar nickel exempelvis kromnickelstål materialets genomhärdnings- och, vid högre halter, dess lufthärdningsförmåga.

Volfram (kemiskt tecken W) ingår dels i lösning i järnet och dels bildar det tillsammans med kol volframkarbid.
Det medför därför likhet med krom en ökning av stålets hårdhet, hållfasthet och i viss mån dess seghet.
Volfram höjer härdningstemperaturen.

Vanadin (kemiskt tecken V) går även dels i lösning i järnet och dels bildar det med kolet vanadinkarbid.
Vanadin tillsätts oftast endast i mindre mängder, någon eller några tiondels procent, för att ge stålet förbättrad kvalitet.
Vanadin höjer härdningstemperaturen.

Molybden (kemiskt tecken Mo) bildar även med kolet karbid, molybdenkarbid, och går även delvis i lösning i järnet.
Det inverkar på stålet ungefär på samma sätt som volfram men är kraftigare. Molybden verkar höjande på genomhärdningsegenskaperna hos exempelvis kromnickelstål. På härdningstemperaturen inverkar molybden inte i nämnvärd mån.

Kobolt (kemiskt tecken Co) går liksom nickel helt i lösning i järnet och har i flera avseenden
samma verkan som nickel. Kobolt höjer härdningstemperaturen.

Dela med...

Nyhetsbrev

Önskar du att få vårt nyhetsbrev direkt skickat direkt till din mail? Fyll i din epostadress.

Frågor och svar

Här hittar du frågor och svar. Hittar du inte svaret på din fråga? Fråga oss gärna genom formuläret intill.

Till frågor och svar